Typ: F18
Namn: Hornet
Byggår: 1967 (?)
Längd:  6.80 m (exklusive bogspröt på c:a 1m)
Vattenlinje: 6.0 m
Bredd: 2.25 m
Djupgående: 1.10 m
Deplacement: 1.35 ton
Kölvikt: 650 kg
Original segelyta: 19.5 kvm
Konstruktör: Bengt Grange
Varv: IW-varvet i Henån (på västkusten)
Motor: 7.5 hk Suzuki med back och 12V generator
Hemmahamn: Fyrisån i Uppsala
Segelklubb: Ekolns Segelklubb, Uppsala (ESK)
Ägare: Erik Lindskog och Olof Lindskog

Hornet är en tidig båt i glasfiber byggd på IW-varvet i Henån. Den har en stor och praktisk sittbrunn som rymmer maximalt tre på var sida. Fyra i sittbrunen under segling är inga problem. Sittbrunnen har en sarg av trä och trall på sätena och på durken.  Originalluckorna i plast har ersatts med luckor i trä. I förpiken finns två bekväma sovplatser. Köket är nykonstruerat och dubblerar som navigeringsbord vid behov. Färskvatten i dunk. Sjövatten utifrån. Båda med elpumpar. Tvålågigt gasolkök. Sittytorna innuti båten är belagda med trall.  Bogspröt i trä ger bättre balans på seglena. Segel: storsegel, jättegenua, genua, 2 fockar och en stormfock. Bommen kommer från en större båt. Vi kan därför skota storseglet bakom sittbrunnen. Detta ger mera utrymme i sittbrunnen. En av Hornets specialer är att segla måsvinge med de två genuarna hissade och spirade.

Riggmått: P=7.30 m, I=7.90 m, E=2.70 m, J=2.06 m. Originalsegel: Stor: 11.3 kvm, Fock: 8.2 kvm, Spinnacker: 29.2 kvm (7.86x5.4 m)

Existerande segel: Stor: mastlik c:a 6.6m, bomlik c:a 3.0 m (> 10 kvm) (originalseglet på vår båt hade mastlik 7.0m och bomlik 2.5 m. Det nya seglet är alltså lägre och längre vilket passar bra ihop med bogsprötet.), Fock 1: 6.8x6.2x2.45m (7.6 kvm?), Fock 2: 6.3x6.0x3.1, Genua: 6.8x6.4x3.5m (11.5 kvm?), "Jättegenua": kanske 12.5 kvm, Stormfock: 4.5x3.4x1.9m. Med bogsprötet så förvandlas Genuan nästan till en fock varför krysställets segelyta numera är kanske 22 kvm eller mer beroende på hur man beräknar segelarean.

Arbeten utförda på båten: Skrovet lackat, trall byggda till durken i sittbrunnen och sittytorna i sittbrunnen och innuti båten. Luckor byggda i trä. Bogspröt i trä. Väggarna är dessutom till överdelen klädda med ribbor. Allt trä är teakbetsat. Röstjärnen förstärkta innuti skrovet. Bak finns numera två akterstag och fram finns ett extra förstag som kan kopplas in vid behov. Långa skotskenor monterade. "Skotskena" bakom sittbrunnen i rostfritt stål. Extra lång bom. Nytt kök konstruerat som också fungerar som navigeringsbord.

Diverse övrig utrustning:  Danforth ankare, stockankare, brandsläckare,  nödraketer, flytvästar, säkerhetslinor, Coleman lykta, nattficklampa (vit/röd), 12V-batteri, lanternor, kompass (Silva kurs/syft-kompass).
 
 

Dessa värden passar in på de man kan förvänta sig för en lätt segelbåt för segling i kustnära vatten (lätt kustkryssare). En kappseglingsbåt skulle ha mera segel. En havskryssare skulle typiskt vara tyngre  (och större). Hornet har dock inte segel enligt originaldesignen. Hon har ett större försegel tack vare bogsprötet och ett något större storsegel som dock inte är lika högt, tack vare den nya längre bommen. Hon har därför mera segel än i original samtidigt som hon bör tåla något mera vind utan att reva.
 
 

Det vore dock intressant om någon visste om hon flyter med hjälp av dessa om hon skulle vattenfyllas. (Vi vill ogärna prova med vår båt.) Det nämns inget om detta i försäljningsbroschyren ovan.
 
 

Vi seglar vanligen med Hornet på Ekoln utanför Uppsala men vi har även gjort följande långturer med båten: Uppsala - Härjarö ToR 1997, Uppsala - Stockholms skärgård samt runt skärgården och tillbaka1997,  Uppsala - Trosa - Visby - Västervik - Uppsala 1998 (60h nonstop från Uppsala till Visby via Trosa - OK vi fuskade och sov 3 timmar i Södertälje.).

På seglatsen till Gotland seglade vi dygnet runt med en besättning på två personer. Målet var att segla från Uppsala till Visby på 48 timmar. Det hade nog gått om någon inte hade glömt att se till att vi hade med oss alla sjökorten. Detta föranledde en avstickare till Trosa . Det tog alltså totalt 60 timmar istället. Inte så illa det heller. Till hjälp hade vi en GPS (Garmin GPS 12) och en autopilot (Autohelm ST1000+). Inomskärs navigerade vi mest på traditionellt sätt. Nattetid seglade vi på fyrar (inte bokstavligen). På det öppna havet mellan Landsort och Visby (~17h) och mellan Visby och Västervik (också ~17h) hade vi stor hjälp av GPS:en. När vi seglade från Visby till Västervik gick det att få båten att självstyra på kryssen. Bara att sitta och gunga och titta på havet. Annars blev det inte så mycket vila när vi seglade. Eftersom vi bara var två personer på båten kunde vi bara sova max c:a 4 timmar i stöten.  När vi kom fram till Visby var vi rätt slutkörda.

Vi var mycket nöjda med GPS:en Garmin GPS 12. Förutom till navigering använde vi den som en logg. Fartmätningen var dock bara approximativ. De momentana värdena på hastigheten fluktuerade en hel del (kanske +/-  0.5-1 knop). Enligt Garmin beror detta på felet i den öppna koden (SA- Selective Availability).  Vi upplevde att fluktuationerna var snabbare än de verkliga "fluktuationerna" hos båtens hastighet.  Det borde då gå att medelvärdesbilda bort en del av detta fel. För att kunna göra detta så skulle man vilja ha möjlighet att variera tidsintervallet som hastighetsmätningen görs över. Enligt Garmin ska en sådan möjlighet finnas i Garmin GPS 48 som är speciellt avsedd för marint bruk. TB Sjösport i Uppsala sålde sommaren 1998 Garmin GPS 12 till ett fördelaktigt pris: 1740 kr.
 

För att kunna kommunicera under vår seglats till Gotland använde vi en GSM telefon ansluten till Europolitan. I deras täckningsinformation så visar de att de har täckning i princip över hela havet mellan fastlandet och Gotland, speciellt när man åker från Visby rakt över till Västervik. Vår erfarenhet var dock att det inte gick att ringa under stora delar av överfarten. När vi höll telefonen ifrån oss och tittade på den hade den dock ofta mottagning. När vi satte telefonen mot huvudet för att ringa så försvann dock mottagningen. Kanske kan det vara så att huvudet stör anpassningen för antennen. Detta ska vara extra känsligt med korta antenner. En variant kan vara att inhandla en extra lång antenn att använda ute på havet. Det kanske också kan vara ide att ha ett handsfree set så att man kan ha telefonen fri från "störande" element när man pratar i den. En antenn i masttoppen med en antennförstärkare bör förbättra situationen även om denna lösning inte blir fullt mobil samt kräver en viss investering.  Är det höga vågor kan detta dock förstöra kommunikationen med en mobiltelefon. Samtalet kan t.ex. brytas när du går ner i en vågdal.

En annan tänkbar förklaring till att vi ofta registrerade mottagning men ändå inte kunde ringa skulle kunna vara att mobilen registrerar mottagning från en basstationen som utsänder en hög effekt medans mobilens svaga signal inte registreras av bassattionen. Jag vet inte om detta är fallet men jag tycker att det finns argument som talar emot denna förklaring. Om detta är fallet kan man nämligen argumentera att basstationen är feldesignad. Normalt borde det inte vara så stor mening att sända ut en mycket stark signal om man samtidigt inte har möjligheten att ta emot en svag signal från en mobiltelefon som är långt borta. Den enda situationen som jag kan se att detta vore av intresse i är om man förutsätter att mobilen också sänder med en hög effekt. Detta är dock normalt inte fallet. Det nämns desutom  inget om det i Europolitans täckningsinformation (de kräver endast en vanlig mobil på 2W).

Ett bättre alternativ är förståss en VHF radio. För den krävs dock en licens och tillstånd och man kan inte använda den någon annanstans än på sjön.  Man kan fundera på om det inte vore bra för sjösäkerheten inom EU om man gjorde som i USA. Slopa licens- och tillståndskraven på VHF radio för fritidsbåtar. Det fungerar tydligen där. I så fall skulle man ju kunna låna eller hyra åtminstonde en handhållen VHF vid behov. Nu finns inte den möjligheten. Kanske en variant vore att slopa tillståndskravet för handhållna VHF apparater. Dessa har ju typiskt max 5W istället för 25W för en fast monterad station vilket gör att risken för att de ska "störa" är mindre. Eftersom snart sags "alla" har en mobiltelefon så är risken stor att många inte skaffar en VHF radio. Detta kan vara en ytterligare anledning till att lätta på licens- och tillståndskraven.

Europeisk VHF standard:  Vad jag vet finns det ingen gemensam standard inom EU för marina VHF apparater. Frekvenserna skiljer t.ex. i Sverige (t.ex. L1 och L2 som inte finns internationellt) och olika länder kan ha olika krav på maxeffekt. Detta är naturligtvis mycket olyckligt. Det innebär att det måste tillverkas speciella VHF-apparater för de olika länderna. Detta borde vara en lämplig uppgift för EU att ta tag i. De gillar ju att standardisera saker.

Sammanfattningsvis kan man säga att det nog kommer att bli intressant att se hur den framtida kommunikationen på havet kommer att se ut. Man kan tänka sig att möjligheterna att använda GSM telefoner en bit ut från kusten ökar med hjälp av högre master, extended cells, bättre antenner och antennförstärkare. Förmodligen täcker en sådan lösning de flesta kustnära situationer. Priserna för GSM samtal kommer också med största sannolikhet att minska. På sikt kan det också tänkas att satellittelefoner och kostnaden att använda dem blir lägre. Detta är naturligtvis ett bra alternativ för kommunikation till havs. VHF radion har naturligtvis också sina begränsningar. Radiosignalen utbreder sig i princip som ljus. Man kan därför i princip bara nå stationer som kan "ses". Under vissa förhållanden kan dock signalerna färdas längre. Med en VHF radio kan man dock nå andra båtar ute till havs eftersom man inte är beroende av en basstation som i ett mobiltelefonisystem.  Detta är naturligtvis bra om man skulle hamna i en nödsituation ute på havet eller vill prata med den båt man kompisseglar med.

Det skulle vara intressant att se statistik på hur många VHF-apparater som säljs idag. Skaffar man verkligen en VHF-radio idag om man inte vet att man ofta kommer att segla långt ut från kusten? Detta kan vara olyckligt de få gånger man ger sig av på en havssegling.
 
 

Dessa böcker är dessutom klart värda att köpa.  Den första boken är en mycket välskriven och läsvärd bok för den som vill lära sig mer om segling och sjömanskap. Den andra boken behandlar önskvärda egenskaper och teknik för havskryssare.

Vidare har jag sett att det finns en nyutgiven bok som heter "300 segelbåtar i test" av Curt Gelin. Bokus säljer den för 234 kr. Jag har dock inte läst den men funderar på att köpa den.
 
 

Home